För varje hjärtslag

I söndags blev jag gudmor åt Wilhelm. Det var ett väldigt fint dop. Wilhelms mamma är uppväxt i huset tvärsöver gatan och vi har följts åt genom alla år. När vi blev vänner var jag cirka 2 år och hon 1 år och 2 månader äldre. Vi har kort på oss när vi leker i sandlådan, den blåa lilla plastpoolen, när vi sitter i köket och slickar i oss sockerkaksmet så vi blir kladdiga i hela ansiktet. Ett av mina första minnen med Emma är när vi hämtar köksknivar och täljer av hela körsbärsträdet i mammas och pappas trädgård. Anledning? Vi ville hjälpa min morfar som beskar alla frukträd i väldigt många trädgårdar runt om i kommunen, så det blev ett träd mindre för honom att beskära. Det tog ett tag innan någon kom på oss, och då hade vi täljt sönder trädet. Så det blev inga mer körsbär på det trädet. Hur som helst känns det väldigt fint att jag fått bli Wilhelms gudmor, att vi och våra familjer fortfarande följs åt i livet. Wilhelms dop avslutades med en sång som Wilhelms gudfar sjöng och det var så himlans fint.